Stretching är ett ungt påfund. På 60-talet forskade en man som hette Golgi på muskler och senor och fann i dessa båda vävnader små känselorgan som känner av hur fort och hur mycket en muskel eller sena sträcks ut. Om någon av dessa vävnader sträcks fortare eller mer än dessa organ ”vill” sä skickar ”Golgis sen- och muskelorgan information till muskeln – via ryggmärgen- som håller på att översträckas, att dra ihop sig för att skydda sig från vävnadsskada. Han upptäckte att dessa organ gick att ”lura”, genom att töja långsamt och sedan ligga stilla i ca 5 sek. Genom att göra så, gick det att få signalen om att skydda sig, att upphöra. Stretchingen var uppfunnen och så kallade tänjningar som var populära, blev snabbt gammalmodiga.

Från början var stretchingen en enda lång töjning. Forskningen fortgick och man upptäckte att man kunde tredubbla töjeffekten om man stretchade i ca 20 sekunder och därefter spände emot i 3-5sekunder, varefter man upprepade stretchmomentet igen. Sammanlagt använder man sig normalt sett av tre töjfaser, med två spänningsfaser däremellan. Denna metod utsätter muskeln som stretchas för passiv töjning och kallas förkortat för PNF (Proprioceptiv Neuromuskulär Facilitering)

Vidare forskning har visat att om man gör på ovan sätt, med ett ytterligare tillägg, kan man få ytterligare tredubbel effekt. Denna metod innebär att man i stretchfasen, hjälper till med den muskel som arbetar i motsatt riktning, (dess antagonist) för att töja och innebär att man utsätter muskeln för en aktiv töjning. Metoden kallas INF. Denna metod är ganska svår för den som inte är kunnig i hur muskler arbetar i förhållande till varandra, varför jag rekommenderar PNF till mina patienter. Dessutom kan man lätt få kramp i den aktivt arbetande muskeln, eftersom den får jobba hårt i maximalt förkortat läge.